• Annons

Mark Twains essä om konsten att berätta en historia

Mark Twains essä om konsten att berätta en historia 1Mark Twains författarskap är till stora delar tidlöst, orden äger tyngd och finner ny näring genom decennier och sekler. Exempelvis inleds novellsamlingen Gränsfarare som är utgångspunkten för denna blogg med ord från hans flyhänta penna. Nedan följer Mark Twains essä “How to tell a story” i sin helhet som här är översatt till svenska under titeln ”Konsten att berätta en historia”.

Konsten att berätta en historia

Den humoristiska berättelsen en amerikansk utveckling.
— Dess skillnad från komiska och vitsiga berättelser.

av Mark Twain

Jag hävdar inte att jag kan berätta en historia som den borde berättas. Jag bara hävdar att jag vet hur en historia borde berättas, för jag har nästan dagligen varit i sällskap med de främsta experterna inom berättarkonsten i många år.

Det finns flera sorters berättelser, men bara en svår typ – den humoristiska. Jag kommer att tala huvudsakligen om den. Den humoristiska berättelsen är amerikansk, den komiska berättelsen är engelsk, den vitsiga historien är fransk. Den humoristiska berättelsen är beroende av dess effekter, alltså av sättet att berätta; den komiska berättelsen och den vitsiga historien är beroende av innehållet och frågorna den tar upp.

Den humoristiska berättelsen kan spinnas ut i stor längd och kan vandra runt så långt som det behagar, och har ingen särskild destination; medan komiska och vitsiga historier måste vara korta och avslutas med en punkt. Den humoristiska berättelsen bubblar försiktigt runt, de andra briserar.

Den humoristiska historien är helt och hållet ett konstverk – hög och känslig konst – och bara en konstnär kan berätta den; men ingen konst är nödvändig för att berätta komiskt eller vitsigt; vem som helst kan göra det. Konsten att berätta en humoristisk berättelse kräver förståelse, jag menar av det muntliga ordets kraft, inte det tryckta och det skapades i Amerika, och har blivit kvar hemmavid.

Den humoristiska berättelsen berättas allvarligt; berättaren gör sitt bästa för att dölja det faktum att han överhuvudtaget misstänker att det är något roligt med den. Men berättaren av den komiska historien berättar i förväg att detta är en av de roligaste sakerna han någonsin har hört, och berättar ivrigt glädjefyllt och är den första personen att skratta när han kommer igenom. Ibland, om han har haft god framgång så är han så glad att han kommer att upprepa “kärnpunkten” och låta sin blick svepa från ansikte mot ansikte i publiken samlandes applåder, och sedan upprepa den igen. Det är patetisk att se.

Mycket ofta, naturligtvis, slutar den vandrande och osammanhängande humoristiska berättelsen ändå med en kärnpunkt, en punkt, en skräll eller vad du än vill kalla det. Då måste lyssnaren vara uppmärksam, för i många fall kommer berättaren att avleda uppmärksamhet från kärnpunkten genom att lägga fram den på ett noggrant avslappnat och likgiltigt sätt, med förevändning att han inte vet att det är en kärnpunkt.

Artemus Ward använde det där tricket en hel del; då när publiken slutligen förstod skämtet såg han upp oskyldigt överraskad, som om han undrade vad de hade funnit att skratta åt. Dan Setchell använde det före honom, Nye och Riley och andra använder det idag.

Men berättaren av den komiska berättelsen försöker inte dölja kärnpunkten; han snarare ropar det till dig – varje gång Och när han trycker det, i England, Frankrike, Tyskland och Italien, kursiverar han det, sätter några skrikiga utropstecken efter det, och ibland förklarar det inom parentes. Allt detta är mycket deprimerande och gör att man vill avstå från skämt och härleda till ett bättre liv.


 

Mark Twains essä om konsten att berätta en historia was originally published on Gränsfararebloggen

Bookmark the permalink.

Comments are closed.