Enligt FN:s deklaration för mänskliga rättigheter artikel 19 har alla medborgare
”frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.” Genom webben har denna rättighet blivit möjlig att utnyttja fullt ut. Åtminstone ända fram till nu …
Domsluten om den utökade TV-licensen
Efter domsluten om den utökade TV-licensen så har detta förändrats i grunden. För att själv få möjlighet att uttrycka sin åsikt och ta del av andras åsikter på webben är det nu fastslaget att alla som innehar en dator ska betala 2076 kr till den statliga televisionen. Perspektiven svindlar, men i detta fallet handlar det mest om ett gammalt stelbent system som borde ha begravts redan när den kommersiella TV:n slog igenom.
TV-licensens historia
Den svenska TV-licensen infördes 1956. En tid då det fanns en statlig kanal och inget mer i Sverige. 1969 lanserades så den andra statliga kanalen. I detta medielandskap förefaller TV-licensen som en relevant finansiering av SVTs verksamhet och att avgiften då berörde TV-innehavet. Det skulle dröja ända till 1987 då slutligen det statliga monopolet på TV-sändningar bröts. Sverige var nästsist strax före Albanien i Europa, att få tillgång till reklamfinansierad TV på egna modersmålet, vilket kan vara en indikation.
Avgiften på TV-innehav blev likväl kvar utan förändringar trots att det nu fanns flera aktörer än staten som sände etermedia, vilket i någon mån kan motiveras av att det rör sig om samma medieform. Med andra ord att användaren passivt tar emot de budskap som sänds ut på de bestämda tider som TV-kanalerna fastställer. Webben är huvudsakligen själva motsatsen till denna medieform. Man kan säga att medan traditionell TV är ett auktoritärt passiviserande medium där TV-bolaget bestämmer innehåll och budskap, så är webben ett aktiverande demokratiskt medium där alla användare har möjlighet att välja innehåll, skapa eget innehåll, och sedan sprida det, gränsfritt.
Nytt medielandskap
Denna grundläggande förändring av medielandskapet är något som Finland har anammat där man från och med i år har slopat TV-avgiften och istället finansieras YLE (Finlands statliga TV) direkt från skatten. Hur stor skatten blir beror på årsinkomst, men skatten hamnar då någonstans mellan €50 till €140 per år (tidigare TV-licensen i Finland €200) och alla över 18 år betalar. På så sätt bidrar alla efter egen bärkraft till finansieringen till den statliga TV:n. Därmed blir skatten inte heller ett direkt hinder för fundamentala friheter som proklameras i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter Artikel 19. Motsvarande artikel finns även i Europa Konventionen Artikel 10:
“Everyone has the right to freedom of expression. This right shall include freedom to hold opinions and to receive and impart information and ideas without interference by public authority and regardless of frontiers. This Article shall not prevent States from requiring the licensing of broadcasting, television or cinema enterprises.”
Datorlicensavgiften bryter mot mänskliga rättigheter?
Sista raden specificerar de möjligheter till ingrepp som staten har, men webben ägs av ingen eller snarare alla och för att ta del av den krävs att man har en dator. En avgift på 2076 kr per år förefaller bryta mot fundamentala principer som ett demokratiskt samhälle vilar på, eller? Förhoppningsvis kommer Finland att fungera som förebild även för Sveriges finansiering av den statliga televisionen. Innan dess kommer förhoppningsvis högre rättsinstanser ta alla lagar i beaktande vid nästa domslut vad det gäller utvidgningen av TV-licensen till att också innefatta en datorlicens. För det befintliga domslutet kommer med all säkerhet att överklagas.
Artikelförfattare
LarsGöran Boström©
Mer om datorlicensen:
Öppnar i ny tab