• Annons

I författaren Karl Kullbergs fotspår

motion-1303885_640Jag träffade på Karl Kullbergs mycket mångsidiga författarskap när jag arbetade med ett annat av våra projekt (som för övrigt kommer att vara färdigt för utgivning i början av år 2017). Hänfört följde jag hans skarpa inträngande granskning av missväxtens år 1846 i Småland där han vägleder läsaren i den småländska myllans olika miljöer, från armodets hoplappade kojor till gamla herrgårdar till tidlösa köpmannapalats, och vidare till fängelseborgens unkenhet och så intill köpingens tvetydighet. Allt vad samhällsliv kan erbjuda i det gamla bondesamhället som sakta bryter samman finns där att finna. Att sedan följa med Kullberg genom 1842 års Europa, där tryckfrihetens utbredning skakar alltfler länder och de gamla makterna tar till allt märkligare metoder för att behålla sin ställning. Fast även om Kullberg som journalist bejakar och självfallet försvarar det fria ordets expansion är han inte blind för vissa negativa konsekvenser. Han skriver följande i sin betraktelse med titeln ”Studier på fåfängans marknad”:

”Men ungefär lika många vägar, som föra till Rom, finnes det också för dem, som vill göra sig känd, att beträda. De, som enklast och värdigast leda till målet, äro förunderligt nog, de minst besökta. Däremot vimlar det av vandrare på en mängd bivägar av tvetydligt rykte; där tigger man, som om en allmosa, om uppmärksamhet, och gör de konstigaste krumbukter, för att, om möjligt, skilja sig från hopen.”

Betraktelsen tar vidare upp flera olika tveksamma metoder att göra sig känd och Kullberg återknyter till dem både i romanen ”En sommar i Småland” och kanske än mer i ”En reseskildring från Europa 1842”. I denna typ av betraktelser finns hos Kullberg alltid stråk av underfundig humor men utan att förlora själva problematiken ur sikte. Han skriver följande om ett av de vanligaste sätten att göra sig känd:

”Ett mycket sedvanligt sätt att göra sig känd är att leva över sina tillgångar. Man låter champagnekorkarna springa, och springer slutligen själv. Man finner det alltid bättre att vara bankruttör, än att vara ingenting. Man betraktas, gungande i sin eleganta vagn, avundsamt av nedstänkta fotgängare, och har själv skäl att avundas tiggaren, som, utan att ha bedragit någon, bär sina trasor utan vanära. För att några år få räknas bland matadorerna, förefaller man hela sin återstående livstid ohyggligt tillhacka. (…) Men man får trösta sig med minnet av att ha varit en stjärna, som glänste – till dess den föll.”

I samma anda skriver Kullberg om talare som håller ordrika tal om ingenting och skribenter som arbetar efter samma metod. Men likväl var det fria ordet ett av de viktigaste verktygen i det annalkande industrisamhällets utveckling. På liknande sätt som idag, i det digitala samhällets gryning, när det fria ordet har kompletterats med att alla äger minst en mediekanal via en blogg eller sociala mediekonton eller liknande. Den kraft digitala verktyg kan ha får läsaren inte minst stifta bekantskap med i novellsamlingen ”Gränsfarare”, framförallt i novellen ”Gamarna” och likaså när man träffar på Zoes färdigheter och umbäranden i novellen ”Skärvan”. Båda novellerna visar olika digitala metoder att bryta ner gamla mossbeklädda murar och vilka konsekvenser det kan få.

I författaren Karl Kullbergs fotspår publicerades ursprungligen på~ Gränsfararebloggen ~

Bookmark the permalink.

Comments are closed