• Annons

Gränsfararnas främsta vapen till framtidens lov och villospår

”Qui plume á, guerre á.” (”Den som skriver, krigar.”) skrev Voltaire. I denna anda har ordets makt, i skrift såväl som i tal, alltid haft förmågan att få orättfärdiga gränser och vanföreställningar att vittra sönder eller snabbt raseras. Efter att åter tagit professor Kurt Johannessons mästerverk ”Retorik eller Konsten att övertyga”  från bokhyllan och läst den i ett gränsfarareperspektiv som utgångspunkt. Så blir exemplen med Goebbels tal om det totala kriget 1943 och Churchills tal om nödvändigheten av ett Europas Förenta Stater 1946 i Zürich ett tidlöst dokument som olyckligtvis är alltjämt närvarande i Europa och i andra delar av världen. I det följande kommer fokus att ligga på Churchills tal och mindre på nationalismens inre krigarmentalitet.

Men låt oss först vända oss till det en av en av de äldsta och samtidigt mest omvälvande konstarters inre väsen, nämligen den klassiska retoriken. Som vi har sett ovan har använts och fortfarande används av krigshetsare och fredsduvor, murbyggare och gränsfarare, kort sagt i alla möjliga sammanhang. Dess ursprung finns att finna i det antika Grekland, dess grundläggande struktur fungerar än idag som utgångspunkt för både skrift t ex i akademiska uppsatser som i bländande tal.

Retorikens konstart kan indelas i tre olika genrer där genus judiciale efter rättegångsspråket fokuserar på att anklaga eller försvara. Det andra är rådslagen och debatternas genus deliberativum med fokus på att tillråda eller avråda. Så fanns också lovtalet genus demonstrativum med fokus på att påvisa, utpeka och åskådliggöra för att prisa eller klandra. Författaren Karl Kullberg beskriver lovtalet på följande sätt: ”Ett inom fäderneslandet mycket anlitat sätt att göra sig känd är att hålla tal vid alla möjliga tillfällen, passande, så väl som opassande, rimliga, så väl som orimliga. (…) Flera införlivar sig med vanan att på enkla ämnen spilla stora högtravande ord, så att bombasten till slut blir deras vardagsspråk och att de hela sin livstid talar som de talade på riksdagen. En före detta riksdagsman, vilken gjort sig känd som vältalare och gärna ville vid alla tillfällen hävda detta rykte, utbrast vid underrättelsen om en av sina oxars frånfälle: Han har gått att skörda lönen för sina mödor. Hans medbröders aktning följer honom; en ensam bliven kamrats saknad klagar vid hans urna.”

Likväl, lovtalet kan användas i betydligt allvarligare sammanhang som t ex det ovan nämnda talet av Goebbels som hölls strax efter nazisternas totala förlust i Stalingrad. Men istället för att fokusera på förlusten gjorde han de stupade och tillfångatagna soldaterna till hjältar i sitt heroiska fäderneslands tjänst för att vinna massans gunst. Detta för att ”sälja in” att det pågående kriget skulle övergå i det totala kriget d.v.s. ännu större eller ”total” uppoffring för gemene man.

Även Winston Churchills ovan nämnda tal i Zürich strax efter andra världskriget kan ses som ett lovtal, för Europa och för evig fred, och mot det nya hotet i öst, Sovjetunionen. Detta i en atmosfär av segeryra i ruinerna av ett fruktansvärt krig där likväl splittring fortfarande råder, hämndbegär växer bland segrarna och Nürnbergrättegångarna ännu ej är avslutade. Där talar Churchill om nödvändigheten av ett Europas Förenta Stater. Visserligen har denna vision varit en återkommande lösning för ett fredligt Europa sedan 1600-talet, där den hade tagit sin mest konkreta form i det statsförbund som existerade under första halvan av 1800-talet, som t ex Lars Johan Hierta och många andra lovprisade. Men tidpunkten verkade vara illa vald för en sådan lösning t.o.m. bland professorerna och studenterna på Zürich Universitet. Likväl, som den europeiska civilisationens främste försvarare under andra världskriget börjar han talet med följande ord: ”Jag vill tala till er idag om Europas tragedi.” Därefter följer en beskrivning av Europas storhet i form av kultur, de mångfacetterade landskapen, naturvetenskaperna, etiken och konsterna m.m. För att vinna åhörarnas intresse och gunst, därefter återvänder han till inledningen för att beskriva ”Europas tragedi” i form av de ”fasansfulla nationalistiska striderna” som har slitit kontinenten isär, ”hur de vållat fredens skeppsbrott och fördärvat hela mänsklighetens hopp inför framtiden”. Och det är just detta Churchill vill frambringa med sitt tal, att inge hopp genom sin lösning med ett Europas Förenta Stater. Där han beskriver detta på följande sätt: ”Ändå finns det ett botemedel som skulle förändra hela scenen som genom ett mirakel, om alla ville tillgripa det av sin fria vilja. Ja, det skulle på några få år göra hela Europa, eller större delen av det, lika fritt och lyckligt som Schweiz är i dag.”

Talet är ett mästerverk på alla sätt, även om det inledningsvis bemöttes med skepsis runt om Europa och ansågs som en krigsförklaring i Sovjetunionen. På sitt sätt var det också en krigsförklaring mot kommunismen, men som ganska snart fick övriga Europa att vända blicken bort från historiens oförrätter med riktning till en hoppfull framtid. Marshallhjälp, kol- och stålunion som utvecklades till EU, och som nu står i begrepp att uppfylla Churchills vision om en europeisk federation. Men i hans hemland, Storbritannien, tog ingen vältalare upp hans fallna mantel när denna högre stående civilisation sattes på spel, trots att man hade facit till hands. Både i form av Europasamarbetets fullständiga framgång i att producera ”aldrig mera krig” bland dess medlemsstater, liksom alla övriga bonusar sådan integration ger för människor, samtidigt som varför detta en gång kom till glömdes bort. Istället fick Putins trollfabrik, oetiska analysföretag, och simpel nationalism fälla avgörandet där en vältalare likt Goebbels höll i taktpinnen. Var finns hoppet i det?

Gränsfararnas främsta vapen till framtidens lov och villospår was originally published on Gränsfararebloggen

Bookmark the permalink.

Comments are closed